Livsöden

Jag har ju hängt en del i lekparker de senaste åren kan man ju säga och jag ska villigt erkänna att det INTE är det roligaste jag vet. Här i LA är det dock något som jag nästan ser fram emot! Lite på grund av vädret såklart men framförallt  har det med människorna att göra. En sak är nämligen säker: man kommer få prata med flera nya personer varje gång man är i parken och man kommer få höra minst ett livsöde. Amerikanarna gillar att prata... 

Häromdagen började Isak leka med en extremt söt och superartig afroamerikansk pojke som var där med sin farbror som var 24 år. Farbrorn började prata med mig och efter 10 minuter visste jag nästan allt om honom. Han tyckte det var superexotiskt att vi var från Sverige. Jag förstod efter ett tag att de var ganska fattiga, pojken var jättehungrig sa han och de hade ingen bil. Jag hade som tur var med mig pepparkakor som jag lyckats hitta i en fransk butik och den lilla pojken vräkte i sig, men frågade innan varje kaka "May I have another one?" Han tyckte att Eds ljusblå ögon var lika fascinerande som Ed tyckte att hans afrohår var! Farbrorn var såå tacksam för pepparkakorna och jag bara önskar att jag hade haft något mer ätbart med mig. Från och med nu går jag aldrig till parken igen utan att ha med mig lite extra mellanmål...